Har du haft tankar på att ta ditt liv?

Publicerad: 31/5, 2020 av Anna Idell

Claes Jenninger, debattör, krönikör och författare delar med sig av sina tankar i maj månads debattartikel.

Har du haft tankar på att ta ditt liv?

- Nu är jag så trött på det här så jag kan dö! Så säger vi ibland, utan att mena nåt med det.

- Hon menar ju inte att ta sitt liv, reagerar vi som hör det.

Men det finns ett stråk av allvar, när vi säger så. Vi vet ju mycket väl hur det här livet för oss alla kommer att sluta. Att livet bara är till låns. Dessutom är vi väl medvetna om att vi faktiskt har möjligheten att avsluta det själva, även den tanken är helt främmande.

Olyckor och elände vill jag inte prata om!

-Men hu såna läskiga tankar! Så otäckt! Det vill inte jag prata om. Nu tar vi nåt roligt i stället, säger många. Men innerst inne finns tanken där, hos alla. Och det är alldeles naturligt, inte det allra minsta farligt, att vi tänker så. Vi behöver ju reflektera över vad vi uppskattar i livet, hur vi vill och önskar att framtiden ska bli. Det gör oss inte sjuka och driver inte fram olyckliga tankar. Vad kan jag påverka i mitt liv? Vilka val kan jag göra? Det ska ju bli fint att åldras och uppleva mycket.

Men så slår det värsta till. Det blev inte så bra. Mitt jobb, som jag kämpat med dag och natt och byggt upp, förlorade alla sina möjligheter, bara över en natt! Mitt barn mår så dåligt, orkar inte ens gå ut mer, och skolan säger att det är mitt fel, och jag måste betala böter, för det är skolplikt säger dom. Eller ännu värre, min allra närmaste vän bara rycktes bort, finns inte längre. Kanske han dessutom tog sitt eget liv. Vi tror gärna att vi är starka och klarar att stå emot förändringar, motgångar och katastrofer, men vi är mycket bräckligare, särskilt vi män, med vår självbild av styrka och stabilitet. Och det är mest män, som tar sitt liv i Sverige.

Hur kan det bara hända?

För en del medmännniskor blir till sist påfrestningarna för stora. Det är inte så, att man vill dö, det är bara livet, här och nu, som man inte står ut med tanken på att fortsätta. Det handlar om 1500 medmänniskor. Varje år. Det innebär fyra varje dag. Året om, bara i Sverige.

-Men varför sa hon ingenting? Hon var ju alltid glad och vi hade det så bra tillsammans!

Från de helt naturliga tankarna på livet, meningen, och vad som händer sen, kan omständigheterna göra att de där tankarna blir svarta och tunga. Yttre påfrestningar som gnager, rädsla, känsla av att man inte duger, krav, även inifrån, på att man ska leva upp till en roll, som man inte orkar spela. Mobbning, som gör just det, och plötsliga, stora problem, kan starta det som kallas en suicidal process. Kortfattat är det, när man inte kan se en lösning att kämpa fram emot. Någonstans på vägen, som i en tunnel, kommer tankarna på att på riktigt, göra slut på allt. De vardagliga, tidigare helt ofarliga tankarna, har blivit patologiska, sjukliga. Plötsligt, kan trycket bli så stort att nödutgången löses ut. Det kan vara en till synes obetydlig sak som triggar igång den. Ett ekonomiskt haveri, en pojkvän som gör slut, en utskällning, ett hot, ett svek.

Säg inte att de ger upp, de kämpar för sitt liv!

Och mitt i allt detta mörka, beter sig den suicidala människan som vanligt! Skrattar, är omtänksam och vänlig, berättar generöst och med distans om sig själv, ser till att andra mår bra. Beter sig inte annorlunda alls. För han har en hemlighet, mår så fruktansvärt dåligt, att han till varje pris måste dölja det. Den är hans utväg som ger ork att fortsätta leva. Blir det plötsligt övermäktigt att spela det här spelet, vet han allt mer exakt vad han ska göra. Att kämpa för att försöka överleva sig själv är ett oerhört tungt arbete!

För oss runt omkring blir chocken total. Med frågor det inte finns svar på. Och skam och skuld, varför gjorde jag ingenting? Och vrede, hur kunde han bara, varför sa han ingenting!

Det finns tid!

En suicidal process är ofta lång. Under den resan finns det tecken som andra faktiskt kan tyda. Kan vi göra något? Ja, det kan vi, och det är just detta, att tala om livet, rädslan, svårigheterna, känslorna, i stället för att gömma tankarna längst ner, där ingen hör eller ser dem. Men då måste man veta hur man ska göra, vad man ska titta efter, lyssna på. Det är därför det är så viktigt att vi lyfter fram, att sådana tankar finns. Att vi alla talar om dem, berättar hur vi tänker och faktiskt mår.

Det finns också tecken man kan vara observant på, hos en människa på väg in i en depression. Det kallas klinisk depression om någon haft minst fem av följande symptom oavbrutet under en tvåveckorsperiod. Då är det dags att söka läkarhjälp:

är nedstämd eller ledsen
har tappat intresset för flertalet aktiviteter
kan inte glädjas
har störd sömn
har förlorat eller fått ökad aptit alternativt minskat eller ökat kraftigt i vikt
känner sig extremt trött
har minskad förmåga att tänka, koncentrera sig och fatta beslut
sköter vardagssysslor långsamt och trögt eller är rastlös/kan inte sitta still
känner sig värdelös och hyser obefogade skuldkänslor

Man kan faktiskt också sammanfatta det väldigt enkelt, med att vara uppmärksam på om en person i ens närhet ändrar sina vanor, börjar bete sig annorlunda, ändrar humör och uppträdande.

Den viktigaste frågan av alla:

-Har du haft tankar på att ta ditt liv? Det är ju den största hemlighet en suicidal människa bär på. Och samtidigt den känsligaste, som öppnar för de mörkaste tankarna, de djupaste avgrunderna, och kan leda fram till tröst, förståelse, värme och acceptans. Och överlevnad. För vi duger alla, precis som vi är.

Claes Jenninger

Det finns samtal man kan ringa, och chattar, om man vill tala med någon om depression, ensamhet, självmordstankar, egna eller andras: